Har alltid känt mig annorlunda mot alla andra och funderat på varför jag är som jag är och varför jag inte klarar vissa saker som verkar så lätt för många andra. Har haft ADHD i hela mitt liv men under 2010 då ett par vänner fick diagnosen på sin son och berättade om detta, förklarade de också hur ADHD yttrar sig hos killar jämfört med tjejer.
De beskrev mig och mina problem! Förstod då att jag nog har ADHD. Utredningen blev sedan inte av förrän hösten 2017.
Fick diagnosen hösten 2017 och det var precis som jag trott i cirka 7 års tid ADHD kombinerad typ och lindrig form. Inte lindrig i den bemärkelsen att svårigheterna/problemen är mindre utan att problemen inte är så grava att de påverkar hela mitt liv 24/7.
Nu äntligen förstod jag mig själv och mina problem på ett helt annat sätt. Det var som en lättnad att äntligen förstå. Sen kom ju såklart funderingarna på hur hade det varit om jag fått diagnosen tidigare i livet, hade jag sluppit känt mig misslyckad och värdelös på att klara vissa saker, hade jag kanske till och med sluppit depression. Vem vet, ingen kan svara på det men förmodligen hade livet varit lite lättare från början. Fortfarande lär jag mig hela tiden nya saker dels om mig själv och hur min ADHD är och yttrar sig. Hjärnan är plastisk och förändras ständigt vilket också ADHDn gör genom livet. Försvinner gör den aldrig men man lär sig leva med diagnosen och hittar strategier. Ytterligare kunskaper dyker upp som förändrar ens sätt att förstå sig själv.
Alla med ADHD diagnoser kan ha liknande problem men också vara väldigt olika. Diagnosen finns i olika form och olika grad av funktionshinder.
