Förändringar är jobbigt framförallt då behov av rutiner finns.
Har alltid under hela min uppväxt haft dubbla känslor kring skolavslutningar. Det har varit glädje men också sån jobbig grej kring de ändrade rutinerna.
Att vara vaken längre, få andra matrutiner, dagen har annat innehåll och inga tidsstyrda händelser. Allt vänds upp och ned och glädjen över att ha fått sommarlov byts ut mot och ostrukturerade dagar.
En specifik händelse jag minns och som vi i familjen ibland kan sitta och surra om är min så kallade envishet. Jag var envis som barn och gav mig inte i första taget. Vad jag senare har förstått är att jag var envis för att slippa förändringar som rubbade balansen av min existens.
Den händelse jag vill berätta om är när vi var i sommarstugan och jag lekte med sommarkompisarna där och familjen var bortbjudna till en annan familj i byn. Jag ville absolut inte åka dit, dels var det ju en förändring men så var det ju så roligt med sommarkompisarna. Jag vägra så envist att jag höll mig fast i en ledstång till en trappa gjord av metall. Bror min bände loss fingrarna. Men sen var jag ju lika envis och ville inte åka hem sen när det blev dags för då blev det en ny förändring igen. Haha kan inte ha varit lätt att vara föräldrar till mig =)
Viktigt att tänka på är att förbereda personen på kommande förändring för förändringen i sig är energitömmande, energi som behövs till andra saker i livet som skoluppgifter, jobb och familj samt vänner.
Tänk så enkelt för alla parter av att bara berätta vad som ska ske i förväg =)
Hur har jag löst detta som vuxen?
Jag planerar dagarna, ser till att försöka gå och lägga mig samma tid varje kväll och kliva upp samma tid varje morgon, försöker hålla rutiner kring mat och hitta på saker. Viktigt att planera in VILA som semestern är till för!
