Forskning på flickor med ADHD har visat att de i högstadieåldern har en desperat jakt på acceptans i det sociala livet. Det har visat sig att flickor med ADHD har en bristande social utveckling jämfört med jämnåriga flickor utan ADHD t.o.m jämfört med pojkar med ADHD. Flickorna i dagens samhälle tenderar att hamna på internets sociala medier för att finna gemenskap och få bekräftelse.
Vilket fick mig att fundera hur var det för mig i högstadieåldern? Internet fanns verkligen inte i den utsträckning det gör idag så var och hur sökte jag acceptansen i det sociala livet?
Jag minns att göra någonting som var förbjudet med risken att avslöjas var stimulerande och spännande. Dessutom visar forskningen att arbeta med att undvika risken av upptäckt/avslöjande ger en känsla av att vara skicklig på någonting och socialt framgångsrik.
Detta kan då förklara varför jag gillade att vara skicklig på att smita förbi vakter och kameraövervakning för att ta mig in på pappersåtervinningen och läsa massa olika tidningar. Det var inte själva tidningarna i sig utan att lyckas ta sig förbi vakterna och kamerorna, känslan av att känna sig duktig på någonting.
Jag är inte stolt över de saker jag gjort felaktigt som yngre inte rekommenderar jag någon att bryta mot regler, men det förklarar hur jag var som tonåring och vad ADHDn ställde till det för mig, varför jag gjorde som jag gjorde.
Jag har under hela mitt liv sökt acceptans och försökt passa in i samhället och i olika sociala sammanhang men det har verkligen inte alltid gått och inte heller varit en dans på rosor. Tycker mig ändå nu har hittat en umgängeskrets som accepterar mig för den jag är med min ADHD.
Något jag tycker är viktigt är att vi uppmärksammar flickor med ADHD så tidigt som möjligt så de kan få hjälp och inte behöva bli deprimerade, utbrända, stressade, mobbade, socialt missanpassade mm.
Skulle vara intressant att höra hur andra vuxna kvinnor löste denna problematik med att ha ADHD på 70, 80 och 90-talet. Vill ni får ni gärna skriva kommentar eller skriva till mig privat 🤪