Att leva med en annorlunda fungerande hjärna kan på många sätt vara fruktansvärt frustrerande.
- Att på jobbet inte kunna ta fram kunskaperna vid rätt tillfälle, och måste ha minnesanteckningar som stöd för att komma åt kunskaperna som finns där.
- Att inte kunna minnas möten, att sonen ska ha gympakläder med sig tisdagar och torsdagar men ändå glasklart minnas en händelse i mellanstadie där jag sagt eller gjort något konstigt eller blivit orättvist behandlad!
- Att tappa bort sig i det man jobbade med nyss bara för att man blir avbruten av en kollega, en elev, ett telefonsamtal osv.
Detta kan göra mig arg, ledsen och frustrerad att inte min hjärna kan fungera som alla normalstördas gör.
Att ha läst 7 år på universitet och ha en lärarexamen och lärarlegitimation och ändå inte kunna ta fram kunskaperna ur huvudet där och då när en elev frågar om en sak. För mig känns det som att jag är dum i huvudet som inte kan klara detta men jag vet att det beror på min ADHD och förmåga att kunna koppla på rätt sak och komma åt rätt minne i hjärnans funktioner.
Jag brukar förklara detta för eleverna och när en fråga kommer jag inte kommer åt svaret i min hjärna direkt så plockar jag fram det på Google för att väcka den nervbana som leder in till minnet av den kunskapen som är nödvändig för stunden och då märker eleven att jag kan prata väldigt mycket om just den saken. Jag behöver liksom bara en startgas som sätter igång rätt minnesprocesser och tankebanor för att komma åt kunskaperna som ligger lagrade i min fantastiska hjärna. För dum är jag inte utan jag har bara svårigheter med de kognitiva processerna.