Att förklara sakar och vara tydlig kan inte nog sägas men än viktigare är att kunna släppa sina egna aggressioner låta känslorna landa och sedan ta itu med saken, kanske så mycket som dagen efter. En ADHD person där känslorna fått skena är absolut ingen mening att ens försöka möta där och då. Om du inte är beredd på en stor konflikt och då menar jag STOR!
Många är de tillfällen tyvärr som en onödig konflikt hade kunnat undvikas. Sen förstår jag att för er neurotypiska vill ni inte släppa er irritation utan ta det direkt när något felaktigt har hänt. Men ibland är det bättre att vänta och bemöta med lågaffektivt bemötande för att bättre nå fram.
Vad händer i oss med ADHD när vi blir trängda?
När vi har starka känslor är arga eller ledsna är det bästa att ge oss space och möjlighet att få lugna ned oss. Jag minns händelser när jag var liten som jag senare i livet förstått men känslan minns jag starkt:
Att hållas fast var det absolut värsta jag visste, jag fick ren panik och reagerade instinktivt som en form av överlevnad. Ena gången satte sig en vän på mig och jag fick panik och kastade av vännen. En annan gång var kuddrummet på fritids som vi lekte i och av någon anledning hamnade jag underst och ville ut men ingen lyssnade så jag fick panik och slog mig ut och satt sen och grät hejdlöst i 3h, och ingen förstod någonting. En annan gång var det några klasskompisar som höll för en dörr till korridoren jag skulle ut från och det slutade med att en av grabbarna åkte in i väggen med en smäll av dörren när min ilska skenade som en raket. En klassresa slutade med ett vansinnesutbrott för att en klasskompis retades och rykte av mig täcket på morgonen flera gånger, jag varnade och sa ifrån men klasskompisen fortsatte. Vad som sen hände var att alla mina känslor skenade och jag blev så arg, jagade ut klasskompisen ur rummet med en kudde som slogs i bitar och havererade totalt.
En annan är en elev med ADHD som ville vara delaktig på lektion men eftersom eleven hade bråkat, stört och ställt till det lite så visade läraren eleven ut ur klassrummet. Utanför klassrummet ville ju eleven bara in igen för denne ville inte ha ogiltig frånvaro eller missa lektionen men hade ju inte förmågan att förstå att den gjort fel inne i klassrummet. Eleven försökte därför ta sig förbi läraren som då höll fast eleven. Ni kan säkert börja ana vad som då skedde?!
Eleven känner sig frustrerad av att inte nå dit den vill, känslorna skenar, eleven hålls fast och blir ännu mer frustrerad och arg och smällen är oundviklig, läraren ligger nedslagen.
Inte rätt alls någonstans det håller jag fullständigt med om, men hur hade detta kunnat undvikas? Jo för det första ha en god relation med eleverna, bemöt de på rätt sätt och ha en ömsesidig respekt så borde ni inte ens komma i denna konflikt. Om olyckan skulle vara framme, ignorera eleven, bemöt med lågaffektivt bemötande och prata om saken en annan dag. När eleven är mottaglig.
Som vuxen har jag lärt mig att mina känslor kan skena men jag känner av när det börjar komma och går undan för att slippa hamna i en situation där det blir helt fel, vilket inte jag heller vill att det ska bli. Vi har även lärt vår son samma sak, att gå undan när han blir för arg eller för ledsen för att just där och då kunna hantera situationen.
Det jag önskar är att människor som möter mig i den starka känslan bara låter mig vara ifred tills det lugnat sig. Har hänt i vuxen ålder att någon retade upp mig så jag gick ut och denne person kom efter och jag bara kände kom inte hit så jag gör något dumt. Pratade med mig själv, “Vad gör jag om personen kommer hit?” “Då går du bara iväg ännu längre bort och ber om att få vara ifred” Det fungerar om utrymme finns men inte om jag skulle bli trängd och inte kunna ta mig därifrån som om någon skulle försöka hålla fast mig i den situationen. Det kan vara värt att tänka på ni som jobbar med barn och ungdomar med ADHD, låt de få space, låt de få möjlighet att lugna sig och lär de att hantera sina starka känslor så de inte skenar iväg och bli för arga.
