Just nu lever jag i en känslomässig storm och det stormar rejält riktigt så det sliter och drar i en. Medicinbyte som ger mer ADHD symptom som nu varit borta under ett år mer eller mindre. Känner ändå en glädje i att känna igen mig själv. Men får en stark känsla av att det inte är accepterat att jag inte ska vara kvinnan med ADHD. Men medicin eller ej så är ADHD en del av mig och mitt liv. Jag vet att jag sagt elaka saker, ibland handlat för impulsivt eller svängt för snabbt i tankar och känslor. Det är så jag ibland själv inte hinner med. Jag försöker finna mig själv i hela denna process som det blir av att få ADHD diagnosen i vuxen ålder. Att börja medicinera och fungera mer normalt o känna att man inte känner igen sig själv. Till slut vet man inte vem man egentligen är i allt kaos.
Vad man behöver då är en familj som accepterar en för den man är och vänner som finns där trots alla kast hit och dit.
Framförallt behöver man folk runt sig som förstår vad ADHD är för mig, hur simpla saker som är självklara och kanske sägs för att vara snäll kan såra och göra mig ledsen eller kanske tom arg.
Att förstå och själv acceptera att livet haft sina svårigheter pga en viss diagnos, att känna sig misslyckad o värdelös fast man inte egentligen är det men för att det hänger ihop med ADHD… Detta är inte lätt och vägen fortsätter att vara krokig tills en balans av medicin med rätt dos och psykolog terapi samt Pegasus utbildning har hjälpt o funnit en balans i tillvaron.