Min upplevelse av ADHD medicinering

Inte trodde jag att jag skulle vara den som inte kände igen mig med medicin. Vadå jag har ju lindrig ADHD och så liten dos var min tanke men det kom ändå smygande.
Innan jag började med medicinen concerta 18mg var jag livrädd att den skulle ta bort den kreativa delen av mig och min förmåga att undervisa alla möjliga typer av människor med och utan diagnos. Kände ändå att behovet fanns att medicinera då vissa saker var för stressande, att inte få ihop livet med alla planeringar, struktur och ordning. Concertan hjälpte till viss del men vid höjning för att få mer hjälp kände jag mig nedstämd och låg i måendet. Provade höja dosen vid två tillfällen under det dryga året jag åt concertan.
Läkaren som medicinerar förklarade det med att jag blev i mitt tycke för normal, att jag då tappade min drivkraft som gjorde mig glad och gav mig energi.
Vad var det då som gjorde att jag kände så här? Jo jag hade hittat mitt sammanhang i yrkeslivet där ADHDn till och med var en tillgång. På concerta blev jag inte lika bra lärare, visst jag blev lugn och kunde fokusera på en sak i taget och prioritera vad jag skulle göra i vilken ordning. Undervisa kunde jag fortfarande men glädjen fanns inte där. Jag kunde fortfarande anpassa och förstå elever med olika svårigheter som ADHD mm. Men lyckokänslan infann sig aldrig som förr. Det blir då en avvägning att hitta en medicin som kan hjälpa med det som stressar mig att finna lugn och struktur på livet men som inte tar bort drivet och min goda förmåga att undervisa med glädje som smittar av sig till eleverna. Inte trodde jag att jag var den som skulle tycka att det inte fungerade med medicin men så blev det.
Efter diskussion med läkaren blev det då byte till elvanse 30mg. Oh shit vad hände då jo mina ADHD symptom blev starkare och mer stressande då med frustration och irritation som följd, lättretlig osv. Att ha haft mindre ADHD symptom under ett års tid hade gjort att jag faktiskt glömt hur jobbigt det är att ha ADHD, känslan av misslyckande kom som en smäll. Förstod inte ens hur vi orkat leva med min ADHD tidigare. Samtidigt så hade jag ju lagt strategier åt sidan då medicinen hjälp mig. Så symptomen blev starkare på ett sätt.
Det som gör det absolut svårast, oavsett det gäller att börja medicinera eller om det gäller som i mitt fall byta medicin, är att finna sig själv i det hela. Det blir en beteende förändring som man behöver landa i. En psykolog sa till mig att en person med ADHD måste lära sig lita på att förändringen är bestående och inte något tillfälligt och det kan ta 3-4år innan allt har satt sig så att säga. Till det kommer också att de personer som finns runt en också behöver ändra sina beteenden och vanor då den med ADHD ändrar sitt, detta för att alla ska göra en anpassning till varandra. En trög process som i slutändan blir bra gissar jag i alla fall.

Känslan av att bli hjälpt av medicinen är helt fantastisk att äntligen klara saker som tidigare varit svårt känns som en vinst, äntligen har jag lyckats och självförtroendet växer. En varm go känsla sprider sig i kroppen när man äntligen kan lyckas. Sen finns givetvis vissa svårigheter kvar och det får man räkna med att man kommer fortsätta behöva hjälp med vissa funktioner.