Varför kan inte folk acceptera mig för den jag är med min ADHD? Den frågan har jag ställt mig många gånger och har fått många olika svar.
När jag nu bytte medicin till elvanse så blev det mer ADHD, men och andra sidan mår jag så mycket bättre, känner mig inte låg och nedstämd som med concertan. Känner inte heller att jag misslyckas och inte får ihop det bara ibland men de små sakerna kan jag stå ut med.
Vill behålla kreativiteten men då lär omgivningen acceptera mig för den jag är! Jag försöker hitta strategier, en vän sa häromdagen att hen förstod varför jag alltid kollat i kalendern för att boka en träff med vännen. Så otroligt skönt då vänner förstår och accepterar att min ADHD är en funktionsvariation som det så fint heter numera =)
ADHD är inte en lätt diagnos att leva med och den visar sig olika hos olika människor just för att den finns i så många varianter och eftersom vi människor har olika personlighet.
Just som jag då hade landat och börjat acceptera mig själv som kvinnan med ADHD så skulle dessutom de personer som finns runt mig börja förstå vad detta innebär och glömma gammalt groll osv.
Det är inte lätt det förstår jag absolut och jag ska inte skylla på min diagnos men den förklarade mycket för min egen del att förstå varför vissa saker inte fungerar i livet för mig.
Jag kan förstå att vänner kan känna sig sårad av att jag inte verkar ha tid för de då kalendern åker fram för att se så jag inte har glömt något viktigt jag ska komma ihåg. Att vänner kan ha blivit sura för att jag sagt tokiga saker som bara hoppar som grodor ur min mun. Säger saker som oformlig massa om en vän, du får gärna vara efterhängsen till en annan vän, så tjock ser du inte ut att vara till ytterligare en vän. Menar inget illa men ibland surrar min hjärnan för fort för att jag ska få ut det jag tänker på rätt sätt, det blir som tokigt och fel, det jag egentligen menar snällt och positivt. Det finns flera vänner som lärt sig att fråga vad jag egentligen menade och ytterligare vänner som förstår att jag inte menar nå illa snarare tvärtom och kan skratta ihop med mig då det blir tokigt.
Kan också förstå att vänner känner sig som att de inte betyder något när jag inte kommer i tid, när jag inte hör vad de pratar om när vi pratar. Det är inte lätt när fokus hamnar på nå helt annat och när jag inte kan styra mina impulser utan bara följer de rakt av. Tänk er själva hur det skulle vara om du gjorde allt du kommer på direkt, inte kan lägga det i minnet och göra vissa saker senare, inte kan prioritera mellan impulser, intryck och infall.
Tänk dig då vilket kaos det då skulle bli. Lägg dessutom till att jag inte kan beräkna hur lång tid något tar och då blir försenad för tiden inte räckte till. Har fått lära mig av andra att göra strategier för tid.
Tex så har jag använt google maps för att kolla hur lång tid det borde ta att åka till jobbet, sen fick jag lära mig att jag också måste beräkna tiden det tar att klä på sig, gå ut till bilen, dra ur motorvärmarsladden (om det är vinter), parkera på jobbet, kliva ur bilen och sätta i motorvärmarsladden samt ta mig in till kontoret.
Hur mycket av detta gör ni som inte har diagnos och får till utan att behöva använda energi till att tänka på det och få till det?
Ja ADHD är inte en lätt diagnos varken för den som har diagnosen eller för den som är omkring personen med ADHD. Inte gör det saken bättre som omgivningen inte kan tänka sig att acceptera och hjälpa den som har ADHD.
Stort TACK till er som faktiskt gör det, ni är guld värda!!!
