Jag har en inre drivkraft som kan vara till nytta men också vara enormt jobbig, den driver mig framåt dag ut och dag in. Det blir konflikt när kroppen säger VILA men hjärnan säger NEJ fortsätt framåt!
Att inte få sätta sig ned och vila när kroppen och faktiskt även hjärnan behöver det är frustrerande, även om hjärnan själv inte fattar det så behöver både kropp och hjärna återhämta sig. Risken är annars stor att personen blir utbränd/går in i väggen eller vad man nu vill kalla det.
Hur väl många än menar så hjälper det inte:
-att säga men det är väl bara att sätta dig ned och göra ingenting
-att be mig ta det lugnt
-att försöka få mig att sluta med det jag brinner för här och nu
Drivkraften är ständigt närvarande och går inte att stänga av. Det gäller att hitta vägar, strategier för att få återhämtning, få till sömn och vila. Hur konstigt det än låter så är vilan för mig att allt är planerat så jag slipper tänka på vad som ska göras. Vila är också att köra meditation eller mindfulness och jag vet att många med ADHD har svårt för detta.
Minns så väl när psykologen sa jag skulle jobba med mindfulness och jag tänkte det kommer aldrig gå, men med psykologens tips gick det utmärkt. Gäller bara att finna de små knepen för att lyckas. För mig blev det att börja smått och endast tänka på andetaget och luftens väg in och ut genom näsan ungefär som en våg som rullar in över stranden och sakta glider ut till havs igen.
Jag tror inte det går att förstå för de som inte har ADHD att denna drivkraft är en del av att ha ADHD och det går inte att fullt förstå hur jobbig den kan vara och samtidigt hur mycket jag kan få gjort. Den drivkraften är ju faktiskt den som gör att många med ADHD lyckas som chefer, företagare, musiker osv. Klart den också är irriterande för människor runt mig som blir drabbad av mitt driv, de jag liksom drar med på tåget =)