Känslor och då starka känslor med diagnosen ADHD är ett gissel som sätter käppar i hjulet på flertalet sätt.
Känslor kan växla snabbt och ena stunden glad och full av energi och nästa stund totalt tom på energi och ledsen. För mig handlar det om att jag känner allt starkare än ”normalstörda” gör, jag blir gladare, mer ledsen, mer sårad, känner starkare vänskap, älskar mera osv. Sen kan dessutom känslor skena iväg och bli extra superstarka då är det mer att jag inte kan hejda känslovågen och vad jag gör av känslorna.
ARG!!! Jag kan bli riktigt arg, oresonligt arg! Arg så ingen annan förstår framförallt då jag ändå har lång stubin och sällan blir arg utan mestadels är positiv. Ilskan kan komma plötsligt, triggas av något och speeda upp snabbt som tusan.
När bägaren rinner över så rinner den över med raketfart!
Har man ADHD följer man sina känslor intensivt och starkt, är känslomässig instabil och blir totalt utmattad av alla starka känslor.
När jag var ung (barn/tonåring) styrde jag verkligen inte över mina känslor och många gånger är de tillfällen när det gick överstyr ibland till nackdel men också till fördel faktiskt =)
På skolan i lågstadiet fick vi gå till fritids och ha aktiviteter varpå en dag hade vi kuddkrig och byggde med stora kuddar, jag hamnade under och de övriga barnen fortsatte bygga ovanpå trots att jag desperat försökte säga stopp och komma ut. Till slut kom jag ut och var oresonligt arg, skrek och grät, hade fullständig panik. Fröken satt med mig i famnen bakom en dörr i 5h innan mamma fick hämta mig för det gick inte att få stopp på ilska och gråt. Väl hemma somna jag som en stock helt utmattad.
En annan sådan händelse från då jag var ung denna gång i mellanstadiet närmare bestämt 6ans klassresa då en klasskompis drog av mig täcket på morgonen. Jag sover utan kläder så när klasskompisen drog av täcket och sprang iväg med det tände jag till på alla cylindrar och drog igång med alla starka känslor, jag blev ARG. Vad jag gjorde var att springa efter klasskompisen med kudden och banka och slå med kudden på klasskompisen tills dun flög över hela rummet, ingen kunde stoppa mig förrän jag fått ut all ilska. Sen for jag hem helt slut.
Vidare har jag promenerat mitt i natten tvärs över skogen till en kompis som jag bråkat med per telefon. Utredas skulle det vi hade konflikt om. Och det var här och nu det skulle diskuteras. Tålamod att vänta till dagen efter fanns inte.
Jag har även brunnit av på en klasskompis som skulle jävlas med mig och hålla igen glasdörren till NO korridoren på högstadium, tryckte upp honom mot väggen bakom dörren med kraft, blängde på honom och gick sedan. (Ska tilläggas att han var med och mobbade mig fram tills den händelsen)
Många är de händelser som fått mina starka känslor att skena iväg och även fast jag hittat strategier så når jag än idag i vuxenålder dit där känslorna skenar iväg som en raket.
Orättvisa har jag aldrig gillat och inte heller folk som retat upp mig och inte håller sig till sanningen. Blir jag uppretad i vuxen ålder så kan jag tygla mig så pass att jag åtminstone hinner gå undan och få göra ett försök till att reglera de starka känslorna. Ena gången går en bräda sönder för att jag slår sönder den andra gången skriker jag mig trött. Efteråt blir jag sjukt trött och slut. Oftast slutar det med gråt och sömn.
Råd till er runt personer med ADHD som blir arga för det första trigga inte igång denna starka känsla, för det andra om så har skett ge space och låt personen få gott om utrymme att själv lugna sig. Håll för allt i världen inte fast en person i sådan stark känsla, det slutar aldrig väl. Prata och resonera om händelsen kan man göra när ADHD personen har lugnat ner sina starka känslor och kan tänka lugnt och resonabelt.
Vi är inte dum i huvudet men vi styr inte över våra känslor!