Vad händer efter utredning?

Nu är jag 42,5år men fick min diagnos då jag var 40år. ADHD kombinerad lindrig form, gjorde utredningen på CEREB i Stockholm, går sedan hos läkare på Sophiahemmet Försäkringsmottagningen i Stockholm. Fick börja med medicin Concerta 18mg provade höja på olika sätt under ett drygt års tid, fick sen gå över på Elvanse och äter nu 60mg av det. Fick rådet av CEREB att gå Pegasus kurs en kurs för vuxna som fått ADHD diagnosen. Fick kämpa för att få gå den kursen via landstinget/regionen då de inte ville erkänna min diagnos. Men skam den som ger sig, jag gav aldrig upp och efter otaliga samtal osv fick jag äntligen denna höst gå Pegasus 8 mycket lärorika kvällar där vi utbytit erfarenheter diskuterat upplevelser osv ang våra diagnoser. Sen går jag även hos psykolog en specialist på ADHD och vi har samtal via telefon då han finns i Göteborg och jag bor i Sollefteå. Mycket, det mesta faktiskt har jag fått via min sjukvårdsförsäkring en försäkring som ger förtur i vårdkö, betalar resorna till privata vårdgivare osv. Betalar endast självrisken en gång/händelse/sjukdom. Oavsett vad så har man rätt till terapi i någon form och Pegasus finns på CEREB om det nu finns någon som vill gå privat.

Medicinen har hjälpt mig massor:

  • Bättre fokus
  • Mindre stressad, riskerade o bli utbränd tidigare helt bortblåst nu
  • Bättre koncentration o arbetsminne
  • Bättre struktur o ordning på mitt liv, inte så impulsiva handlingar utan gör det jag ska göra tills det är färdigt liksom
  • Kan prioritera bättre än tidigare
  • Kan fördela energin bättre under dagen o blir inte helt slut när jag kommer hem från jobbet.

Starka känslor och missförstånd

Efter en stark händelse där jag fick vredesutbrott med ett skenande ADHD temperament gjorde jag vissa reflektioner:

Folk behöver vara tydlig mot oss med ADHD, det gäller inte bara instruktioner utan även det man säger, var tydlig tex med att jag inte får säga vidare/ berätta för någon. Samma är att säga en sak och mena något annat, jag kan iaf läsa av och känna du ljuger ju nu och undra varför?

Frågan är hur ska jag kunna få folk att förstå detta? Så det slipper bli konflikter i onödan??

Svar från en fin psykolog jag går till:

Bemöt personen med förståelsen och ödmjukhet, be en vän om hjälp för att slippa hamna i missförståelse och konflikt som sist. Skriv ned och ta det en gång till så vi båda är överens om vad som sagts. Tänk på att det tar tid att ändra ett beteende från båda parter.

Min upplevelse av ADHD medicinering

Inte trodde jag att jag skulle vara den som inte kände igen mig med medicin. Vadå jag har ju lindrig ADHD och så liten dos var min tanke men det kom ändå smygande.
Innan jag började med medicinen concerta 18mg var jag livrädd att den skulle ta bort den kreativa delen av mig och min förmåga att undervisa alla möjliga typer av människor med och utan diagnos. Kände ändå att behovet fanns att medicinera då vissa saker var för stressande, att inte få ihop livet med alla planeringar, struktur och ordning. Concertan hjälpte till viss del men vid höjning för att få mer hjälp kände jag mig nedstämd och låg i måendet. Provade höja dosen vid två tillfällen under det dryga året jag åt concertan.
Läkaren som medicinerar förklarade det med att jag blev i mitt tycke för normal, att jag då tappade min drivkraft som gjorde mig glad och gav mig energi.
Vad var det då som gjorde att jag kände så här? Jo jag hade hittat mitt sammanhang i yrkeslivet där ADHDn till och med var en tillgång. På concerta blev jag inte lika bra lärare, visst jag blev lugn och kunde fokusera på en sak i taget och prioritera vad jag skulle göra i vilken ordning. Undervisa kunde jag fortfarande men glädjen fanns inte där. Jag kunde fortfarande anpassa och förstå elever med olika svårigheter som ADHD mm. Men lyckokänslan infann sig aldrig som förr. Det blir då en avvägning att hitta en medicin som kan hjälpa med det som stressar mig att finna lugn och struktur på livet men som inte tar bort drivet och min goda förmåga att undervisa med glädje som smittar av sig till eleverna. Inte trodde jag att jag var den som skulle tycka att det inte fungerade med medicin men så blev det.
Efter diskussion med läkaren blev det då byte till elvanse 30mg. Oh shit vad hände då jo mina ADHD symptom blev starkare och mer stressande då med frustration och irritation som följd, lättretlig osv. Att ha haft mindre ADHD symptom under ett års tid hade gjort att jag faktiskt glömt hur jobbigt det är att ha ADHD, känslan av misslyckande kom som en smäll. Förstod inte ens hur vi orkat leva med min ADHD tidigare. Samtidigt så hade jag ju lagt strategier åt sidan då medicinen hjälp mig. Så symptomen blev starkare på ett sätt.
Det som gör det absolut svårast, oavsett det gäller att börja medicinera eller om det gäller som i mitt fall byta medicin, är att finna sig själv i det hela. Det blir en beteende förändring som man behöver landa i. En psykolog sa till mig att en person med ADHD måste lära sig lita på att förändringen är bestående och inte något tillfälligt och det kan ta 3-4år innan allt har satt sig så att säga. Till det kommer också att de personer som finns runt en också behöver ändra sina beteenden och vanor då den med ADHD ändrar sitt, detta för att alla ska göra en anpassning till varandra. En trög process som i slutändan blir bra gissar jag i alla fall.

Känslan av att bli hjälpt av medicinen är helt fantastisk att äntligen klara saker som tidigare varit svårt känns som en vinst, äntligen har jag lyckats och självförtroendet växer. En varm go känsla sprider sig i kroppen när man äntligen kan lyckas. Sen finns givetvis vissa svårigheter kvar och det får man räkna med att man kommer fortsätta behöva hjälp med vissa funktioner.

Byte av medicin från concerta till elvanse

Just nu lever jag i en känslomässig storm och det stormar rejält riktigt så det sliter och drar i en. Medicinbyte som ger mer ADHD symptom som nu varit borta under ett år mer eller mindre. Känner ändå en glädje i att känna igen mig själv. Men får en stark känsla av att det inte är accepterat att jag inte ska vara kvinnan med ADHD. Men medicin eller ej så är ADHD en del av mig och mitt liv. Jag vet att jag sagt elaka saker, ibland handlat för impulsivt eller svängt för snabbt i tankar och känslor. Det är så jag ibland själv inte hinner med. Jag försöker finna mig själv i hela denna process som det blir av att få ADHD diagnosen i vuxen ålder. Att börja medicinera och fungera mer normalt o känna att man inte känner igen sig själv. Till slut vet man inte vem man egentligen är i allt kaos.

Vad man behöver då är en familj som accepterar en för den man är och vänner som finns där trots alla kast hit och dit. 

🤣

Framförallt behöver man folk runt sig som förstår vad ADHD är för mig, hur simpla saker som är självklara och kanske sägs för att vara snäll kan såra och göra mig ledsen eller kanske tom arg.
Att förstå och själv acceptera att livet haft sina svårigheter pga en viss diagnos, att känna sig misslyckad o värdelös fast man inte egentligen är det men för att det hänger ihop med ADHD… Detta är inte lätt och vägen fortsätter att vara krokig tills en balans av medicin med rätt dos och psykolog terapi samt Pegasus utbildning har hjälpt o funnit en balans i tillvaron.

ADHD utredning

Sökte Landstinget för över ett år sedan, stått i kö i väntan på utredning för misstänkt ADHD.

Fick tips om CEREB AB i Stockholm skickade egen remiss i maj 2017.

I september fick jag kallelse till Landstinget o påbörjade ett första samtal, sedan beslutade de att gå vidare med fördjupad anamnes. Sagt o gjort jag började träffa kurator som intervjuade, samlade in info om mig i barndomen, skolan o nuvarande liv.

Under tiden fick jag kallelsen till CEREB.

I december 2017 skulle Landstinget besluta om de tänkte gå vidare eller ej med utredningen. Vilket de inte gjorde och behandlade mig dessutom kränkande men det är en annan historia.

På CEREB blev jag positivt bemött och träffade psykolog i två dagar samt läkare en dag för utredning och efter dessa två dagar har de fått in all info som behövs plus alla frågor både jag, min far och bror har fått besvara innan jag kom dit.

Energikrävande tester gjordes på CEREB som handlade om arbetsminnet, att förstå och kunna följa instruktioner, att kunna se mönster och få ihop klossar, att se en bokstav ur alfabetet hoppa fram på datorskärmen och då trycka på mellanslagstangenten om det inte var X. Haha vilket kaos det blev med bokstäverna  Allt för att testa och se koncentration och arbetsminne.

Intelligensen och logiska tänkandet var det inge fel på. Inte heller visade det på andra sjukdomar som kan ge liknande symptom. Intressant då att landstinget/ vuxen psyk i Sollefteå kunde härleda alla symptom till defekt i huvudet pga avsaknad av luktsinne haha.

Testerna var jobbiga och tröttande att genomföra. Blev efteråt helt slut i kolan av alla tester  Läkaren och psykologen såg iaf en röd tråd och hitta inget annat än den misstänkta ADHDn. CEREB skulle sammanställa och i slutet på november skulle jag få svar, vilket dröjde till början på december men svar fick jag med massor av förklaringar på mina problem.

Efter testerna kändes det som att superkraften förvandlas till en enorm trötthet, energiförlust delux. 

Ingenting funkade och jag blev bara blir och frustrerad!

🙈

Kände mig samtidigt glad och nöjd över de prestationer jag gjort under testerna och att jag då fått fram mina problem.

Att leva med ADHD

Har hört flera gånger saker som du kan väl inte ha ADHD du klättrar ju inte på väggarna är extremt impulsiv och okoncentrerad. Frågan är hur många ser det jag känner inom mig och det jag upplever?

Ingen ser den ständiga inre rastlösheten som gör att jag aldrig kan sitta helt stilla och kunna slappna av, sova bra och de problem jag har med koncentration. 

Inte heller ser och förstår folk den frustration som uppkommer när jag inte kan finna mitt egna barn på fritids bland alla 70 barn som är där.

Inte heller den känsla av utanförskap, att alltid vara annorlunda, att inte lyckas utan ständigt misslyckas med till synes enkla saker. Enkla för de “normalstörda” men otroligt svåra för oss med ADHD.

Ingen kan heller förstå att jag helt plötsligt måste stanna upp och samla ihop tankarna som skenar och då gör att jag inte kan förstå enkla instruktioner eller hitta där jag vuxit upp och varit många gånger. Att detta beror på min ADHD hjärna som skenar, loket har tappat bromsarna, så man hinner liksom inte med sig själv än mindre då att kunna fokusera, förstå och sortera bland sinnesintrycken

Inte heller ser alla den oförmåga till att styra mina impulser som alltid finns med mig. Att komma försent och aldrig kunna passa en tid är svårt och en del av problematiken. Ändå får jag ofta höra att jag får lära mig, får också ofta höra frågan ”Betyder jag inget för dig? Eftersom du alltid kommer sent.” Jag kan förstå den känslan fullt ut men kan ni förstå min egen frustration då jag inte lyckas och blir ledsen när jag sårar vänner..?

För vad händer när jag inte kan styra mina impulser, jo jag gör saker som impulserna styr mig mot, kan inte bryta detta utan bara gör och resultatet blir att jag kommer för sent bland annat.

Med diagnosen fick jag förklaring på mycket! Varför jag trots min ADHD har klarat studier och blivit en bra och omtyckt lärare. Jag är inte dum i huvudet, faktiskt ligger begåvningen över det normala. Mina problem ligger i de exekutiva funktionerna.

Vad är då de exekutiva funktionerna och hur yttrar de sig för mig?

Som till exempel varför jag inte kan finna mitt barn på fritids, det handlar om förmågan att kunna sortera intrycken. Vilket jag inte kan. Så känslan att känna sig som en värdelös mor som inte ens känner igen sitt egna barn kan jag lägga åt sidan och istället fokusera på att hitta strategier och be om hjälp för att klara dessa saker. För en sak är säker jag kommer aldrig kunna lära mig sådant som inte fungerar. Det går inte att säga åt en lam att lära sig gå, lika lite går det att säga åt oss med ADHD att lära oss de exekutiva funktionerna. Det vi har blivit född med, de svårigheterna går inte att lära sig och klara i livet utan hjälp. Det är bara för omgivningen att förstå det och hjälpa individen med svårigheterna istället. Visst jag eller någon annan ska inte skylla på sin ADHD “jag har ADHD så jag kan inte passa tider” utan isf be om hjälp, hitta strategier som kan hjälpa. I det fallet med att passa tider kan det tex vara att klocka tiden det tar att åka till jobbet inklusive alla delar som klä på sig, gå ut, sätta sig i bilen, köra av gården, köra sträckan och parkera samt tiden att gå in till jobbet. Egentligen från dörr till dörr.

Det gör mig bara ledsen att höra att folk i samhället fortfarande tror att vi ska kunna lära oss precis som alla andra. Problemet är att vi är inte som alla andra.

Se oss som härliga personer med superkrafter. Häng med på våra spännande upptåg och du kommer få ett händelserikt och glädjande liv fyllt av massa roliga minnen =)

Exekutiva förmågor är också att kunna använda sitt arbetsminne, vilket jag då inte kan. Det har förklarat varför jag inte kommer ihåg vad som behöver handlas, viktiga möten som tandläkare mm Allt måste skrivas upp i en kalender och på lappar och mobilen är full av påminnelser. Strategier som jag lärt mig hantera mitt bristande arbetsminne.

Jag har tidigare nämnt detta med att kunna styra sina impulser och inte bara följa de vart de än bär. Lustigt är att jag för ett antal år sedan fick höra att jag aldrig kunde vara impulsiv utan alltid måste planera mina dagar. Skrattar åt det nu då jag förstår att det är motsatsen och utan planering och struktur fallerar det och impulserna tar fullständigt över.

Skulle jag låta impulserna styra mig totalt skulle inget fungera varken jobb, familj eller privatliv. 

Att ha kontroll på sina impulser handlar om att reagera på rätt saker, att prioritera vad vi ska reagera på. Impulserna är vad våra drifter och känslor säger att vi ska göra nu. En person med ADHD kan inte motstå dessa impulser utan reagerar snabbt och instinktivt på varje impuls utan tanke på konsekvenserna. Det handlar inte om att man inte kan förstå konsekvenserna och inte heller om att det logiskt kanske inte är bra att följa en viss impuls just då. Utan det handlar om att personen inte kan styra sina impulser och hinna tänka efter om det är bra och välja eller inte. Enkelt kan det uttryckas med att personen handlar först tänker sedan. Ofta kan det få negativa konsekvenser i livet i form av olyckor, missbruk, förlust av vänner och misslyckande i skolan.

Detta med att inte se konsekvensen av ens handlande som många med ADHD upplever är egentligen förmågan att kunna känslomässigt uppleva det positivt det jag gör nu får effekt om hundra år känns det som fast det kanske bara är någon dag. Alla med ADHD styrs av sina känslor och snabba belöningar ger snabbare dopamin vilket vi har brist på alltså ger kortsiktiga mål en snabbare effekt på de positiva känslorna. Blev det krångligt att förstå nu? Lugn vi ska förklara detta ordentligt.

Dopamin är hjärnans belöningssystem som utsöndras i synapserna i hjärnan då något görs bra tex vi äter, motionerar eller har sex. Egentligen allt som har med människans överlevnad. En annan författare beskrev det som en dopaminfontän i huvudet som normalt flödar ut lagom med dopamin medan de med ADHD har en minimal dopaminfontän. Lägg då dessutom till att återupptaget från synapserna är högre på oss med ADHD samt att vi har brist på dopamin i hjärnan så kan man förstå att saker blir känslomässigt svårare att få ut en positiv känsla av, det krävs mycket mer för att få samma känsla. Kortsiktiga mål ger snabbare belöning och ju mer riskabla saker desto högre halt dopamin utsöndras.

Att inte kunna styra sina impulser handlar också om att kunna prioritera vad som är viktigt och vad som är brådskande. En person med ADHD har väldigt svårt för att veta vad som behöver prioriteras först och vad som är viktigast att börja med. Vilket leder till att personen följer det som känns bäst för stunden vilket kanske inte alls är det som behövdes göras.

Till exempel kan det innebära att eleven fastnar i telefonen, på facebook eller liknande istället för att prioritera att börja med skoluppgiften.

Camilla -vem är jag och mitt liv med ADHD

Har alltid känt mig annorlunda mot alla andra och funderat på varför jag är som jag är och varför jag inte klarar vissa saker som verkar så lätt för många andra. Har haft ADHD i hela mitt liv men under 2010 då ett par vänner fick diagnosen på sin son och berättade om detta, förklarade de också hur ADHD yttrar sig hos killar jämfört med tjejer. 

De beskrev mig och mina problem! Förstod då att jag nog har ADHD. Utredningen blev sedan inte av förrän hösten 2017.

Fick diagnosen hösten 2017 och det var precis som jag trott i cirka 7 års tid ADHD kombinerad typ och lindrig form. Inte lindrig i den bemärkelsen att svårigheterna/problemen är mindre utan att problemen inte är så grava att de påverkar hela mitt liv 24/7.

Nu äntligen förstod jag mig själv och mina problem på ett helt annat sätt. Det var som en lättnad att äntligen förstå. Sen kom ju såklart funderingarna på hur hade det varit om jag fått diagnosen tidigare i livet, hade jag sluppit känt mig misslyckad och värdelös på att klara vissa saker, hade jag kanske till och med sluppit depression. Vem vet, ingen kan svara på det men förmodligen hade livet varit lite lättare från början. Fortfarande lär jag mig hela tiden nya saker dels om mig själv och hur min ADHD är och yttrar sig. Hjärnan är plastisk och förändras ständigt vilket också ADHDn gör genom livet. Försvinner gör den aldrig men man lär sig leva med diagnosen och hittar strategier. Ytterligare kunskaper dyker upp som förändrar ens sätt att förstå sig själv.

Alla med ADHD diagnoser kan ha liknande problem men också vara väldigt olika. Diagnosen finns i olika form och olika grad av funktionshinder.